The Smurfs

En familjefilm för de allra minsta smurfarna.

Smurfaran lever, va de kallar, ett smurfigt liv i sin lilla smurfby. En dag går Klumpesmurfen ut ur byn, fast han blev tillsagd att göra motsatsen, där han stöter på Gargamel (Hank Azaria; Godzilla '98) och hans ondskefulla katt Azreal som vill fånga smurfarna till varje pris. Klumpesmurfen springer för livet, i hopp om att undfly en brutal och ondskefull död, med en blodtörstig azreal flåsandes i nacken. Det han inte tänker på är att han råkar leda Gargamel rätt in i den gömda Smurfbyn. -Klumpigt va? Gargamel goes bananas, medans smurfarna flyr fältet. Klumpesmurfen springer givetvis åt fel håll när han åter igen försöker undkomma att få lemmarna avslitna av en sadistisk katt! -Så klumpig han är! En trogen skara smurfar följer efter honom och finner sig själva öga mot öga med en magisk portal till New York. För att undkomma Gargamels vrede flyr de in i portalen, med Gargamel hack i häl. Som tur är hamnar de till slut hos de snälla paret Patrick (Neil Patrick Harris; Himym, Starship Troopers) och Grace (Jayma Mays; Epic Movie, Mall cop) som hjälper dem att klara det vardagliga livet i en storstad.

Alltså jag borde nästan, och då menar jag verkligen nästan, skita i att skriva om det här barnkalasfjaskot! Men å andra sidan står det ju i beskrivningen att jag även förväntas skriva om filmer folk inte borde se. Här är en sådan!

Filmen i sig är helt okej, och jag skulle rekommendera den till alla småbarns föräldrar med barn upp till 7 år. Det hjälper dock inte mig när jag satt i soffan och blev mentalt våldtagen TeleTubby-style! En blå liten krabat som är tydligt förvirrad i sin könsroll, som snubblar och ramlar konstant under hela filmen, kan tänkas vara roligt till en början, men måste bli tjatigt även för de allra minsta i publiken! Lägg därefter till dåliga animationer, speciellt vid sammansättningarna mellan verkliga ting och de ljusblå små ligisterna. Det syns tydligt att Neil lyfter en tom näve, som de sedan klistrat dit en smurf på. Smurfarna i sig är väll ganska gulliga och stämmer förvånansvärt bra med ens barndomsminnen. Svårt att undkomma en viss känsla av nostalgi.

Jag drog på smilbanden några gånger, det måste jag erkänna. Bland annat Gargamels lilla puppet-show där han kör en monolog med gammelsmurfen: "I'm the head of a small group of blue people, and live in the forest with nintynine sons and one daughter... Nothing wierd about that. No no, totally normal!" Vilket har varit ett återkommande skämt om smurfarna sedan länge. Kul ändå att de har sådan självinsikt att de kan skämta om det själva. Gargamel är filmens dragplåster, och egentligen den enda karaktären som talar till den lite äldre skaran. Men det räcker inte för att göra filmen sevärd.

Nånting jag störde mig på va Neil Patrick Harris skådespelarinsats! Detta måste vara hans sämsta prestation någonsin, med sina tydligt inövade repliker som han säger med samma monotoma uttryck hela tiden. -Vad an detta Neil?

Slutet är givetvis väldigt harmlöst och kommer tillsammans med en stor påse moralkakor! Men de lyckas till och med att göra de så krystat att vem som helst himlar med ögonen när Klumpesmurfen räddar dagen på ett fullkomligt ologiskt sätt. För att inte tala om Patrick som helst meningslöst blir befordrad, tack vare de sadistiska blå männen nästan förstört hans karriär men i slutändan fått honom att tro på sig själv! -Gee! didn't see that one coming...

Kort och Gott: En mysig barnfilm, om man är inne på sånt. Annars inget som tilltalar den äldre publiken. Klumpesmurfen är för klumpig för filmens bästa. Gargamel har sina stunder, men väger inte upp tillräckligt. Katastrofinsats av Neil Patrick Harris! Extremt krystat slut.

Smurfarna har premiär på bioduken den 2 september '11

Betyg: 4/10