Into the Wild

Rejält överskattat drama

Chris McCandless (Emile Hirsch; The Girl Next Door, The Darkest Hour ) bestämmer sig, efter att han tagit examen från universitetet med top-betyg, för att lämna allt bakom sig och starta sin livs resa till Alaska. Utan pengar och med en målmedveten inställning påbörjar han sitt äventyr. På vägen bekantar han sig med en rad människor, som vänligt hjälper honom att uppfylla sitt kall.


Handlingen är där nånstans, men man slutade bry sig efter ett tag. Han tar sig inte riktigt framåt på sin resa, utan driver mestadels runt som en hobo  tillsammans med skumrasket han träffar på längs vägen. Into the Wild har blivit hyllad som ett mästerverk, men jag förstår absolut inte varför! Jag vet knappt vart jag ska börja? För de första är hela konceptet löjväckande pretentiöst. Likt en amerikansk humorserie som lägger på publik-garv efter varje skämt, som att påvisa när det ÄR roligt, har Into the Wild lika genomskådliga försök till att vara filosofisk med len musik och smörig poesi.

Själva karaktären Chris, eller Alex Supertramp som han kallar sig, glorifieras som nån form av rebellisk hjälte, som "tar vara på livet och lever för dagen". - Carpe Diem 4 evah! - Frågan jag ställer är isåfall; Vad är de som gör dig så satans fantastisk?:

1. Du är en bortskämd rikemanspojke som tröttnat på det alldagliga livet och rymmer hemifrån.
2. Du läser några böcker och tror att du kan valsa ut i vildmarken utan karta och leva där.
3. Du lämnar dina dysfunktionella föräldrar, helt ovetandes om vart du är eller om du ens är vid liv för den delen. Istället för att visa lite mod på riktigt och stå upp till dem. På så sätt överger du även din älskade lillasyster hemma med psyko-päronen!
4. Du hör aldrig av dig, inte ens till din lillasyster som är den enda personen i världen du faktiskt älskar.
5. Om du inte hade hittat en övergiven buss, som för övrig var inredd som en husbil med braskamin och säng, hade du inte överlevt en vecka. På tal om det; Är man "ett med naturen" om man går ut i skogen och bor i en husvagn?
6. Du levde inte av naturen, du käkade ris! När riset tog slut började du svälta och slutligen började du gnaga på några konstiga bär, som inte alls visade sig vara samma ofarliga bär som dem du läste om i din jävla guide-bok! Situationen kräver ett -"Woa-woa-woa"
7. En egocentrisk ungtupp som sitter dag ut och dag in i närmare ett år, helt ensam brevid en övergiven skrothög i skogen. - Livin' the dream! -

Ledsen, men jag köper de inte!

Into the Wild försöker leverera ett budskap som, med facit i hand, ett väldigt bra exempel på hur man inte ska leva sitt liv!
Det enda Chris... eller förlåt, Alex Supertramp drar som lärdom av sin resa i slutändan, är att "Lycka är bara sann om den delas med någon". - Ja det, och att man inte ska äta bär man inte vet något om! -

Slutet är helt värdelöst! Visst, filmen är baserad på en verklig händelse utifrån McCandless egna journal. Så de kan ju liksom bara ändra So frikkin' much. Bortsett från den överpretentiösa handlingen och den arroganta huvudkaraktären skulle Into the Wild kunna vara både inspirerande och gripande, om den bara inte hade varit så jävla tråkig!

Jag ber om ursäkt för denna eventuellt oprofessionella recension. Men jag kände verkligen att jag behövde få ventilera lite. Hade det inte varit för autenticiteten i storyn, att de hänt på riktigt, hade den fått ännu lägre betyg. 

Om jag läser en bok om bergsbestigning och därefter går i exil och börjar knata upp för Mount Everest så är inte de heroiskt! Det är bara jävligt korkat!

Kort och gott: Vackra naturbilder, men annars en pretentiös Hippie-propagerande snooze-fest! Glorifieringen av Chris McCandless, en egocentrisk och mentalt ostabil 24-åring som rymmer hemifrån.

Into the Wild finns att hyra. I dare you!

Betyg: 3/10