Haywire

Generellt riktigt kass, men ack så häftig!

Mallory (Gina Carano) jobbar som frilansande fältagent åt regeringen, där hon skickas på olika uppdrag som inte direkt är officiella. Under ett uppdrag blir hon förrådd och finner sig själv i en situation där alla försöker få henne dödad. Det är upp till henne att ta reda på varför, och slutligen hämnas på personerna bakom bedragandet.


Andra kända ansikten: Michael Fassbender (300), Channing Tatum (21 Jump Street), Michael Angarano (The Forbidden Kingdom), Ewan McGregor (Star Wars I-III), Michael Douglas (The Game) och Antonio Banderas (Assassins).


Handlingen är allt annat än originell. Hon är deras bästa agent (gäsp!), som de av någon anledning får för sig att kasta till vargarna. Varför de skulle vilja detta framgår inte tillräckligt motiverat i filmen, utan känns mer som en ursäkt för storyn att få något att handla om. Hon blir givetvis måttligt irriterad av alla försök att döda henne, så hon bestämmer sig för att bringa alla sorters helvete ner på organisationen. Top-agent-blir-förråd-ger-tillbaka-receptet man sett så många gånger innan, vilket låter väldigt likt din vanliga "Steven Segal direkt-till-DVD" typ av actionrulle. Det som dock gör att Haywire sticker ut från mängden, rent handlingsmässigt, är ja, ingenting!
Förutom att man slutar bry sig om hur det går för huvudrollen, att handlingen står och stampar på samma ställe ibland uppemot tio minuter och att vissa sekvenser är helt omotiverade, har Haywire ett slut som helt saknar klimax! Allt rullar på i medelhögt tempo och sen tar filmen slut. Det finns helt enkelt inga fler att döda efter 90 minuter, så det förundrande filmteamet packar ihop och åker hem.

Regissören: -Bra jobbat idag!
Kamerateamet: -Tack! Samma tid imorrn?
Regissören: -Nä, filmen är klar nu...

Om Hunger Games är en fantastisk berättelse, men med en regissör som är misslyckad som människa och individ, är Haywire precis tvärt om! Med ett manus olämpad ens som toapapper tar regissören Steven Soderbergh på sig regissörs-kilten och börjar därefter sannerligen trolla med knäna!
Haywire är som ett smörgåsbord! Nästintill allting är snyggt med den här filmen! Långa oklippta scener, grymt innovativa kameravinklar och en fight-koreografi som slår Taken flera gånger om! Den stereotypa Promqueen-goes-Actionhero man kan misstänka vid första ögonkastet är faktiskt så långt ifrån sanningen man kan komma! Faktum är att Gina Carano istället snarare skulle beskrivas; MMA/friggin' CageFighter(!)-goes-Promqueen! Nånting Michael Fassbender blev varse om efter att ha ställt upp i en handgemäng-scen och blivit runtkastad på hotellrummet som en trasdocka!
Allt hon gör känns äkta, till skillnad från andra kvinnliga huvudroller som innerst inne vet om att de enbart är där som ögongodis. Från att ha pumlat på någon stackare med en tryckspark från helvetet går hon instinktivt tillbaka i 'fightingstance'. Bara en sådan sak får placebofjantar som Angelina Jolie att tappa vårtgårdarna av avund!
Haywire kan skryta med en mängd kända ansikten, men som dock får varken bakgrundshistoria eller någon märkbar screen-time. Förutom Fassbender är McGregor den enda som får en liten stund att glänsa, men hans karaktär är underbeskriven och saknar trovärdig motivation till hans gärningar. Sen varför hon i hela friden får för sig att bli vän med Angarero och berätta hela sin livs historia för honom efter att ha stulit hans bil är för mig helt obegripligt! Men som sagt, han är inte den enda som har en helt obetydande roll i filmen.

Kort och gott: Regissören gör så gott han kan med sopdåligt manus. Grymt snyggt filmad, och enbart fightscenerna gör filmen sevärd! Rekomenderas för den som kan uppskatta en film enbart för dess salta action, för mer än så bjuds det inte på.

Betyg: 6/10