J. Edgar



Drama-biografi | R | 2h17m

John Edgar Hoover (1895-1972) utsågs till chef för The Federal Bureau of Investigations. En position han höll sig kvar vid, i 48 år, tills hans död. Längre än någon annan chef någonsin i en amerikansk förvaltning. Han låg bakom många utredningsmetoder vi använder än idag, bland annat fingeravtrycksregistreringen. Han var sällan omtyckt av högre instanser, men lömsk som han var, och till det; chef för en underrättelsebyrå, sägs det att han låtit lura fram "smuts" på alla stora politiker, domare och presidenter, och på så sätt gjort sig själv oåtkomlig. Denna subtila, men endå uppenbara, utpressningsmetod höll honom vid makten under sammanlagt åtta olika presidenter. Hoover blev på så vis även en av de mäktigaste männen i Amerikansk historia.


Helt klart en bra film. Inget exeptionellt på något sätt, men fortfarande bra!
Vem J. Edgar Hoover (Leonardo DiCaprio; Inception, Blood Diamond) egentligen var är mer eller mindre ett mysterium. Det har ofta spekulerats i hurvida Hoover var homosexuell eller inte, om han hade ett filskåp med hemligheter på alla presidenter eller inte och vad som egentligen hände under hans 48 år vid makten. Det manusförfattaren Dustin Lance Black och regissören Clint Eastwood har skapat här, är en tolkning av hur det kunde ha varit, i och med alla rykten och sägelser om den hemlighetsfulle och historiske ikonen. Sanningen är, att ingen egentligen vet mer än vad som spekuleras, samt det som står i hans memoarer.

Filmen tar form i och med att Hoover påbörjar just sina memoarer. Han återberättar alla sin bedrifter, från början till slut, som han personligen sett över. I den meningen att han "sett över" dem menas inte nödvändigtvis att han personligen gripit männen i fråga, eller för den delen ens varit fysiskt medverkande i dem. Nånting som däremot inte hindrade honom att ta åt sig äran för dem.
Man får följa Hoovers karriärsutveckling, från hans synvinkel må tilläggas, vilket är både intressant och på ett vis utbildande. Men istället för att ha ett kontinuerligt händelseförlopp, där man lär känna karaktärerna, kastas man fram och tillbaka i tiden oräkneliga gånger. Ett störningsmoment som till viss del får en att tappa den känslomässiga kontakten med karaktärerna i fråga.

Tempot i filmen är långsamt, men för den delen aldrig långtråkigt. Det händer saker kontinuerligt, och känslan av att det på ett sätt är en dokumentär får en än mer intresserad från stund till stund. Lägg därefter till en intressant twist i slutet, som vänder uppochner på de man obestridligt hela tiden trodde va faktum.

Hoover framställs förvisso inte som någon genuin hjälte, eller ens synnerligen godhjärtad för den delen, men likväl förväntas man sympatisera med honom då han uttryckligen är protagonisten i handlingen.
Faktum är att han, med lite perspektiv, lika gärna kunnat varit antagonisten i någon annans berättelse om denna epok. Melvin Purvis, en av de mest effektiva och respekterade agenterna under hans tid, blev en "media-hjälte" efter att ha spårat upp notoriska pionjärer som John Dillinger och Baby Face Nelson. Hoovers reaktion på hans framgång, som iskuggasatte hans egen, blev att nedgradera honom. En metod som kom att visa sig vanlig vid sådana tillfällen, då han ideligen omplacerade eller avskedade dem som han ansåg hota hans egen framgångsuppmärksamhet.
Allt detta, och mycket annat, tar de med i filmen, men som vinklas på så sätt att man knappt lägger märke till det bisarra tilvägagånsätt huvudrollen i fråga tillämpar. - Bara en reflektion -

DiCaprio spenderade fyra timmar varje morgon för att få sminket applicerat de gånger han skulle spela sin äldre version av Hoover. Han borde ha spenderat fem! För något som synnerligen sticker i ögonen är "gamling-sminkningen". De har ett så tjockt lager i ansiktet att de knappt kan röra munnen när de pratar. Man känner inte ens igen Armie Hammer, som spelar Clyde Tolson, Hoovers högra hans (och eventuellt älskare).

Det som gör den här filmen så intressant är att det är en sann historia, eller åtminstone baserad på verkliga händelser. Det kniviga är bara att bilden av Hoover har blivit spekulerad och dissekerad i åratal. Vilka hemligheter tog han med sig i graven? Berodde hans långa styre som chef på illistig utpressning? Va han verkligen garderobsbög (en daffodil, eller kort; daffy, som de så fint benämner det)? Alla dessa frågor snuddar man vid, mer som en tolkning än en förklaring. Med så få tillgängliga detaljer om hans personliv är vissa spekulationer mer av ett måste. 

Filmen J.Edgar är en beskrivning av sin tids mäktigaste man. Inte en hyllning, men tillika inte en vanhedring.

Kort och gott: En intressant biografi om J.Edgar Hoover, grundare och chef för FBI. Ett drama med långsamt, men aldrig tråkigt, tempo.

Betyg: 7/10