Wrath of the Titans

Perseus (Sam Worthington; Avatar, Man on a Ledge) tvingas lämna sin lugna fiskarby och bege sig mot Hades undre rike för att rädda sin far Zeus som blivit tillfångatagen. Tillsamans med en blandad skara krigare måste de övervinna en rad med hinder på vägen för att kunna slutföra sitt uppdrag, och på så sätt förhindra jordens undergång.


Andra kända ansikten: Liam Neeson (Taken), Ralph Fiennes (Voldemort i Harry Potter) och Rosamund Pike (Johnny English Reborn).


Handlingen är inte nämnvärt djupare än en vattenpöl, med undantag från enstaka stunder då det möjligtvis når upp till knähöjd. Å andra sidan försöker filmen inte vara någon hjärnskrynklare heller, utan dess enda mål är att vara ett spännande och fartfyllt äventyr. Något de endå lyckas hyffsat med.
Det är dock svårt att leva sig in i filmen när man inte investerar några känslor i varken karaktärerna eller handlingen. -Saker händer, men inte ens filmen bryr sig om varför!
Att Hades förråder sin bror, som förvisat honom ner under jorden, kan jag köpa, men Aroes backstab på sin far är helt enkelt inte befogat. Man får för det första inte lära känna karaktären nog att förstå hans motivation till sveket, för det andra känns inte den lilla svartsjukegrudgen tillräckligt trovärdig att verka befogad.

Underhållande -ja, men spännande är att överdriva. Baserat på den skada Perseus och de andra får ta emot under filmens gång borde de varit döda flera gånger om, eller åtminstonde permanent förlamade. Jag har dock svårt att tro att Hades undre rike skulle vara handikappanpassat, och av den anledningen blev de nog tvugna att tumma på trovärdigheten i den frågan. Frånvaron av trovärdiga konsekvenser medför att man sällan, om ens aldrig, känner någon större fara för karaktärerna man får följa, och på så sätt blir det heller aldrig direkt spännande.

Effekterna är riktigt bra! Warner Bros öste en hel del pengar på de här projekten, och mestadels syns på stora duken!

Är man någolunda allmänbildad har man en del gobitar att vänta sig när de kommer till mytologiskt igenkännande. Så som att man alltid lyckas springa på en människofientlig Minotaur så fort man tar ett kliv in i en labyrint. Sådana myter och legender är en ständigt återkommande knorr i Titans-filmerna, vilket jag personligen gillar skarpt. Några exempel är; Kraken, Pegasus, Cykloperna och Chimaera (Som i detta fall är en tvåhövdad och eldsprutande Ferbie?).

Kort och gott: Gillar man lättsedda äventyrsfilmer med mycket fart och fläkt, där man blir översköljd av CGI-effekter kommer man troligen gilla Wrath of the Titans. Vill man däremot ha en film med djup handling, eller en handling över huvud taget för den delen, bör man välja en annan film på hyllan.

Betyg: 6/10