En mer stereotyp romantisk komedi får man leta efter!
Efter att Danny (Adam Sandler; Happy Gilmore, Click) fått sitt hjärta krossat på sin bröllopsdag, bestämmer han sig för att aldrig bli känslomässigt involverad igen. Han ljuger sig igenom livet och ligger med otaligt antal kvinnor. En "Player". Men en dag träffar han Palmer (Brocklyn Decker), vilket han tror är sitt livs kärlek. Men lögnerna fortsätter flöda enligt gammal vana, och när Palmer konfronterar hans lögner måste han helt plötsligt iscensätta allt han har tuttat i henne. (ordvits?). Han tar hjälp av sin Assistent Katherine (Jennifer Aniston; Vänner, Bruce Almighty) för att bland annat kunna fejka en skillsmässa. Ju mer han försöker, ju mer blir han tvungen att ljuga. Men med tiden blir lögnerna allt svårare att hinna ikapp!
Handlingen är ju rätt banal. Till och med katten förstod ju hur de skulle gå till slut! Men vad vore en romantiskt komedi utan genomskådlig handling? Man behöver inte tänka, utan bara sparka tillbaka i soffan och med jämna mellanrum dra på smilbanden. För det kan jag säga, smilbanden fick jobba rätt hårt under filmen! Det är några fantastiskt roliga scener i filmen, där jag kom på mig själv att skratta så högt att jag va tvungen att, lite generat, stänga till balkongdörren för att inte störa grannarna. Mellan varven kan man njuta av småroliga och bizarra sidokaraktärer. Framför allt Eddie (Nick Swardson; Grandmas boy, Zohan) som spelar den tyske(??) Dolph Lundgren som i alla lögners framfart lyckats bli Anistons nya kille. Hans groteska ryggplask får en att odla fram djävulshornen och njuta av den sötma som bara ren skadeglädje kan frambringa!
Lite känslan av "Martin Lawrence-syndrom" får man dock under en och annan scen. Men de går aldrig över gränsen. Ni som inte känner till skådespelaren i fråga, så spelar han alltid över i sina filmer och tappar all trovärdighet. (Enligt mig). Man sitter och tänker "Ja men kom igen! De där händer i verkligheten! Sådär gör man inte!" Kolla in filmen Bad Boys, när Lawrence blir drogad och drygar med sin chef, så förstår ni vad jag menar.
Tillbaka till den här filmen. Jag behöver nog inte nämna nått om slutet va bra eller inte. De slutar precis som du misstänker redan nu. Men det spelar egentligen ingen roll. Storyn är tillräckligt underhållande för att de ska funka, men är ingen bidragande faktor till sevärdheten av filmen. Men sevärd är den! Förmodligen några gånger...
Kort och gott: Mainstream story som givetvis inte är särskilt trovärdig, men känns hela tiden acceptabel inom genren. Nick Swardson gör en kanonroll, som lyfter filmen ett snäpp extra. Stundvis galet rolig, med många småroliga vitsar och sköna hädelser.
Betyg: 7/10
Alltså, tänk nu på vad klockan är och att jag faktiskt precis sett klart hela utan att småslumra!! Imponerande, jag vet,. Men hur som helst måste jag säga att detta var en film med mycket spontana asgarv, för att vara en så förutsägbar handling! Sitter fortfarande o småskrattar ;) håller med om 7:an i betyg ;) Bättre sent än aldrig
SvaraRadera