Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet

Ett visuellt mästerverk

Efter att Tintin köpt ett modellskepp som visat sig innehålla en gammal hemlighet blir han kidnappad och inlåst på ett fartyg. Där stöter han på Kapten Haddock, som också blivit satt i klistret. Tillsamans lyckas de rymma från fångenskapen och tar upp jakten på hemligheten, som visar sig ha anknytning till Kapten Haddocks förfäder.

Tintin är huvudpersonen i tjugofyra seriealbum, skapad 1929 av belgaren Georges Remi, alias Hergé (initialerna G R omvänt och uttalat på franska). Över 200 miljoner album har sålts världen över och översatts till mer än 50 språk. Serien handlar om journalisten Tintin, som mellan 1929 och 1983 (Hergés död) fick vara med om en mängd fantastiska äventyr världen över.


Handlingen är relativt bra större delen av filmen, men känns otillfredställande när väl eftertexterna börjar rulla. Tintin kändes helt enkelt inte lika genomtänk som jag hade hoppats på, och som filmen så sensationellt bygger upp till. Den uppenbara röda tråden lyser med sin frånvaro i de snarare inkonsekventa händelserna som fortlöper under filmen. Givetvis letar de efter Enhörningens hemlighet under hela filmen, men de lägger för stor vikt på orelaterade scener under vägen. Är man däremot ute efter ett fullspäckat äventyr utan dess like, är man rätt ute! Det är fullt ös större delen av filmen, och den är helt makalöst snyggt gjord! En riktig fröjd för ögat, allt från pittoreska stadsmiljöer man knappt ser är animerade till motorcykeljakten i Marocko där man flyger runt runt med kameran i en enda lång actionspäckad ström av händelser. - Beautiful! -
Tintin i sig är en ganska beige hjältefigur, vilket även den belgiska författaren Hergé är medveten om. Där av introduktionen av Kapten Haddock, som är till synes raka motsatsen av Tintin själv. Haddock är högljudd, oförsiktig och bråkig. Det jag reagerade på, i denna annars så barnanpassade äventyrsrulle, är deras framställning av Haddocks alkoholism. En fullfjädrad missbrukare med grava alkoholproblem som är en sämre människa när han är nykter. Vilket medför den oetiska scenen när till och med hunden Milou främjar hans missbruk genom att lura i honom läkarsprit. En aningen kontroversiell moralkaka åt den yngre publiken om jag får säga de själv.
Tintin och Enhörningens hemlighet är, förutom ett spektakulärt äventyr, även en förvånandsvärt rolig film. Den bjuder på oräkneliga skratt både för barnen och de vuxna åskådarna. Vilket får mig att tänka på de två irriterande imbecilla Dupontarna, som får en att vrida sig i stolen av obekvämlighet, men som ständigt fick de små i biografen att garva läppen av sig varje gång de sprang in i en lyktstolpe. Så jag godkänner även den sortens humor, då det anpassar sig till en bredare publik än mig. Det jag däremot hade svårt med va den "Looney Tunes"-aktiga jargongen som ständigt dök upp i tid och otid, som Haddocks sprit-rap i flygplanstanken, vilket uppenbarligen inte va Hergés intention med Tintin serien.
Slutet va lite av en besvikelse. Det känns som de tog slut för fort, som att slutscenen i hamnen va en klassisk mellanakt som byggde upp till en slutlig show-down som aldrig kom. En så pass storartad film förtjänar ett betydligt mer storartat slut enligt min mening.

Kort och gott: full fart genom hela filmen, men manuset kändes aningen otillfredsställande i slutändan. Makalöst snyggt gjord, och 3D upplevelsen på bio gjorde valuta för de extra 30 spännen. Missvisande alkoholmoral, vissa väl stolliga skämt och ett till filmens storhet undermåligt slut drar ner på betyget.

Betyg: 8/10