The Five-Year Engagement

En "chick-flick" som tilltalar alla, speciellt män.

Tom (Jason Segel; Bad Teacher) och Violet (Emily Blunt; The Adjustment Bureau) planerar att gifta sig, men när Violet kommer in på hennes dröm-utbildning i kalla Michigan bestämmer de sig för att skjuta på giftemålet, och måste Tom offra sin framgångsrika karriär som kock i attraktiva San Francisco.



Handlingen har lika unik som den är o-orginell. Det finns helt enkelt inte längre någon sätt att göra en romkom som inte liknar någon annan -men Five year-engagement varierar sin story tillräckligt för att sticka ut på ett tillfredsställande sätt. De tar även upp en intressant fråga om hur mycket man egentligen är beredd att offra för kärleken, och vilka konsekvenser det kan komma att ha.

Kemin mellan Jason Segel och Emely Blunt är fullkomligt hjärtvärmande. Likt en liten skolflicka sitter man och drömmer sig bort i en värld av sann kärlek, och blir mentalt ompysslad av den varma och romantiska stämningen som speglas ur deras förhållande.
Förutom den ljuva stämningen är den dessutom sanslöst rolig! Vissa karaktärer är givetvis roligare än andra, men generellt så är iprincip alla roliga i den här filmen. En genuin feelgood-film!

Skådespeleriet är superbt, och de framhäver en naturlig inlevelse i alla dialoger som gör att man lär känna huvudrollerna väldigt bra. På så sätt investerar man väldigt mycket känslor i handlingen och hur det går för dem när de stöter på problem längs vägen. Dock är det endast de två huvudpersonerna som får all uppmärksamhet vad gäller karaktärsutveckling. Man lär inte vidare känna någon annan karaktär under hela filmen, men å andra sidan finns inget direkt behov för det heller, även om filmen nu råkar vara drygt två timmar lång.

Problemet jag har med denna romkom är just dess upplägg. Större delen av filmen är 'feelgood' när det är som bäst, men givetvis kommer det till en fas i handlingen när de möter motgång -något som är ett faktum när det kommer till filmer i den här genren. Grejen är bara att själva intrig-fasen är oproportionerligt deprimerande för vad filmen utger sig att vara. Hela grejen med en feelgood-film är att man ska må bra! Inte må som en påse med skit i en dryg halvtimme. Det är i princip så lång tid det tar innan de sakta börjar klättra över de hinder som uppstått under de oundvikliga intrigernas framfart. Visst, humorn är kvar, men man investerar alldeles för mycket känslor i deras hjärtvärmande förhållande för att sitta med en klump i magen så stor del av filmen. Detta är nödvändigtvis inget dåligt, men personligen tycker jag det hade räckt med en aningen mindre intrig, så de kunnat hålla samma jargong under hela filmen.

Kort och gott: Fantastisk romkom med mycket hjärta och sanslöst mycket humor från början till slut, men också med en oproportionerligt stor intrig för filmens bästa.

Betyg: 8/10