En oväntad vänskap

Drama-komedi | R | 1h52m

Getto-gangstern Driss måste söka ett visst antal jobb varje månad för att behålla sitt bidrag. Men när han en dag söker jobb som vårdare för totalförlamade mångmiljonären Philippe, får han plötsligt jobbet. Det var inte vad han hade räknat med, men han ger det en chans. Efter mycket om och men börjar dock en varm vänskap bildas mellan det omaka paret.

Kända ansikten: Inga, de är fransmän allihop! - Även då jag måste säga att en av dem är misstänksamt lik Dustin Hoffman, om han hade varit fransman.


Handlingen är baserad på en verklig berättelse, men med en hel del extra krydda anpassat för att göra berättelsen "bättre". En Oväntad Vänskap är ett fantastiskt feelgood-drama som går rakt in i hjärtat på en -eller ja, det är åtminstone vad folk säger! Denna "bromance" har setts av över 23 miljoner fransmän på bio, och filmen har valts ut till Frankrikes Oscarsbidrag. Jag måste dock insistera att 23 miljoner fransmän kan ha fel!

Det började ganska intressant, och jag hade väldigt höga förväntningar efter att ha sett dem i deras första möte med varandra. 15 minuter in i filmen, dock, börjar Driss jobba för Philippe, och förvandlas från streetsmart gangster till en clown! De bygger inte upp sin vänskap, utan den finns helt plötsligt där efter ett tag. Driss lämnar honom av någon påströsslad anledning, och Philippe blir en gringubbe. Driss kommer därefter tillbaka av någon ännu mindre förklarad anledning, och vips är allt bra igen. Det är ungefär det, och allt händer bara sådär.

En film som satsar alla briketter på en grill, nämligen karaktärsutveckling, har således egentligen bara en enda uppgift: Att utveckla karaktärerna! Därtill med ett djup som får en att investera sina känslor i deras berättelse. Detta är precis vad man inte har lyckats med i den här filmen!
Handlingen knallar fram i normalt tempo, men de två huvudkaraktärerna haltar fram på ett ben en bit efter. Figurativt det vill säga, då en av dem uppenbarligen sitter i rullstol och är förlamad upp till adamsäpplet.
Man hinner inte lära känna de två fransoserna tillräckligt för att, i de scener man uppenbart förväntas sympatisera med dem, inte riktigt känner att man bryr sig tillräckligt. - Och uppenbart är det! Som att bli slagen av en baguette i ansiktet är det ingen tvekan om i vilka scener du förväntas tycka synd om-, eller känna glädje för, de olika personerna! Det blir inte heller enklare när Driss visar sig, ärligt talat, vara lite av en skitstövel. - Ni vet när man går på opera, och personen brevid sitter och stör högljutt tillsammans med franska Dustin Hoffman, för att sedan säga åt dig att hålla käften när du ber han vara tyst. - Det är Driss! -

Driss släpade ut sin totalförlamade vän på ett fält -och lekte snöbollskrig!

Stämningen är dock förhållandevis bra under stora delar av filmen, och det finns en påtaglig feelgood-känsla där någonstans. Skämten är roliga några gånger under filmen, speciellt när Driss, skitstöveln, rakar Hitler-mustasch på Philippe, men det är dock förhållandevis glest mellan skratten.

De två huvudrollerna spelar riktigt bra. Deras närvaro i filmen är fantastisk, och dialogerna känns både levande och naturliga.

Många personer tycker den här filmen är underbar, du kanske är en av dem -jag är det inte!

Kort och gott: En fantastisk berättelse, som inte berättas lika fantastiskt. Allt som allt inte en dålig film, bara kriminellt överskattad och uppförstorad. Älskad av många, så ge den en chans -du kanske är en av dem!

Betyg: 6/10